Det är svårt varje dag
Her feeling she hides
Her dream she can't find
She's losing her mind
She's fallen behind
She can't find her place
She's losing her faith
She's fallen from grace
She's all over the place
Jag är en olycklig jävel som någon borde banka lite vett i huvudet, för att få mig att förstå.
Jag har ingen ork för det här igen.
Jag vet inte längre vart jag har mig själv.
Min kropp sviker mig.
Att känna att orken inte längre finns, livsglädjen är som bortblåst. Just den känslan får mig att undra varför jag ens försöker?
Vad jag än gör så blir det aldrig rätt.
Hur jag än försöker så misslyckas jag.
Jag faller. Mot slutet. Där ingen kan hjälpa mig.
Jag önskar att jag kunde minnas. Minnas hur det var att vara riktigt jävla lycklig.
Känna att livet är betydelsefullt.
Att slippa känna den här jävla panikångesten över minsta lilla. Vart jag än går, vart jag än är och befinner mig. Förföljer den mig och hinner alltid ikapp.
Känna frihet.
En gång förlänge sen var den här, men nu syns den inte mer.
Mörker, svart jävla mörker förföljer mig. Dag som natt. Drömmar som verklighet.
Värst är dessa hemska mardrömmar. Dom tar över mig. Hur glömmer man något som hänt för flera år sen?
Något så hemskt som gör att man känner skuld, skam och hat över sig själv.
Man frågor sig själv om och om igen, varför? Varför just jag.
Är jag ett offer? Ja. Ett äckligt jävla offer.
Om tiden läker alla såren, hur blir jag hel om dom växer var minut?
Jag pratar inte.
Jag är en glad människa ytterst, men in mitt inre skriker jag efter hjälp.
Ett hjälplöst skrik, som ingen hör eller ser.
Jag är en trasig person, men ändå hel.
Två människor i mitt liv håller på något sätt ihop mig. Utan dom ramlar jag isär helt och vägrar att ens försöka kämpa mer.
Jag är evigt tacksam över att ha dessa två människor i mitt liv.
Ni är mitt allt och det är er jag lever för. Jag älskar er.
Her dream she can't find
She's losing her mind
She's fallen behind
She can't find her place
She's losing her faith
She's fallen from grace
She's all over the place
Jag är en olycklig jävel som någon borde banka lite vett i huvudet, för att få mig att förstå.
Jag har ingen ork för det här igen.
Jag vet inte längre vart jag har mig själv.
Min kropp sviker mig.
Att känna att orken inte längre finns, livsglädjen är som bortblåst. Just den känslan får mig att undra varför jag ens försöker?
Vad jag än gör så blir det aldrig rätt.
Hur jag än försöker så misslyckas jag.
Jag faller. Mot slutet. Där ingen kan hjälpa mig.
Jag önskar att jag kunde minnas. Minnas hur det var att vara riktigt jävla lycklig.
Känna att livet är betydelsefullt.
Att slippa känna den här jävla panikångesten över minsta lilla. Vart jag än går, vart jag än är och befinner mig. Förföljer den mig och hinner alltid ikapp.
Känna frihet.
En gång förlänge sen var den här, men nu syns den inte mer.
Mörker, svart jävla mörker förföljer mig. Dag som natt. Drömmar som verklighet.
Värst är dessa hemska mardrömmar. Dom tar över mig. Hur glömmer man något som hänt för flera år sen?
Något så hemskt som gör att man känner skuld, skam och hat över sig själv.
Man frågor sig själv om och om igen, varför? Varför just jag.
Är jag ett offer? Ja. Ett äckligt jävla offer.
Om tiden läker alla såren, hur blir jag hel om dom växer var minut?
Jag pratar inte.
Jag är en glad människa ytterst, men in mitt inre skriker jag efter hjälp.
Ett hjälplöst skrik, som ingen hör eller ser.
Jag är en trasig person, men ändå hel.
Två människor i mitt liv håller på något sätt ihop mig. Utan dom ramlar jag isär helt och vägrar att ens försöka kämpa mer.
Jag är evigt tacksam över att ha dessa två människor i mitt liv.
Ni är mitt allt och det är er jag lever för. Jag älskar er.
